De första stegen på tiljorna för nuvarande Falkenbergsrevyn togs en bister vinterkväll den 8 januari 1982. Smällkallt ute, och så Nils Poppe på TV. Med både vädrets makter och en riksskämtare emot sig var det urusla odds på att tonåringarnas revyspex ”En svängom uti Gällkrogen” skulle dra något folk!
Så fel man kan ha! Det kom 135 personer, nästan fullsatt, och efter att Hallands Nyheter skrev att ”livliga applåder skvallrade om att revyn uppskattades” var lyckan fullständig. Man kan nog säga att det var i den stunden som fröet såddes till framtida framgångar.
– Det var 29 grader på utsidan och 12 minus i skrubben där vi klädde om, så man försökte vara på scen så mycket som möjligt. Köldröken stod tät omkring oss när vi gjorde entré, säger Magnus Wernersson, på den tiden en gänglig 16-åring med ljusa lockar, men redan klippt och skuren till rollen som revypappa – dels för att han skrivit det mesta av innehållet, dels för att han då som nu hade lätt att tala för sig och visste hur slipstenen skulle dras vid massmediala kontakter.
– Jag hade spelat skolrevy när jag gick nian på Apelskolan i Ullared. Halmstadsrevyns Palle Palmér och Tvååkers revyhövding Karl-Olof Andersson var mina förebilder, och vi trampade på i deras spår.
Dubblade föreställningar
Som ett något udda inslag i samband med en revyföreställning hölls även ett politiskt tal den första historiska kvällen av en yngling från trakten vid namn Erland Andersson. Vad han sa är det ingen som minns. Vad vi vet är att han något senare på kvällen åkte hem som nyfrälst revyfreak – en ung svala, som med tiden skulle bli revyns mesta premiärlejon. Varje gång ridån gått upp för en ny säsong har nämligen Erland suttit i publikhavet. Numera står han till och med på revyns lönelista sedan han blivit engagerad ansvarig ljustekniker.
Sextetten på scenen den första kvällen hade skrivit ihop 18 nummer och fick snabbt upp ångan. Sara Nilsson (numera Ljungström) hade gjort dekoren – en 8-taggad älgtjur på en tavla med texten ”GÄLLKROGENS TELEGRAMBYRÅ” Påföljande år hette revyn ”Livat i Gällkrogen”. Antalet föreställningar fördubblades, en gavs i Krogsered, en i Gällared. Ensemblen hade nu utökats till tio och Liselotte Johansson som sedan funnits med under i stort sett alla år gjorde debut.
Äkta lokalrevy på exotisk plats
Samhällssatirens vassa penna och humorns glödande stift fanns där från början. Man gisslade nedläggningen av Gällareds lantmannaförening och hade åsikter om det mesta. Det publiken inte fick i sig från tiljorna intog den efteråt i form av kaffe på biljetten. Revy i Krogsered var en social fest från första stund. Revygänget hämtade andan, sabbatsår heter det visst, 1984 och 1986, annars har det rullat på. 1985 gjorde Bengt Ivarsson entré, 1987 kom Eva-Lotta Bernström och Bertil Schough med. Antalet föreställningar ökade, publiken köade, pressrosorna växte och förgrenades mot allt större drakar. 1987 hade GP ett sex-spaltigt reportage under rubriken ”Lokalrevyn ger liv åt utdöingsbygd.”
Efter sex utsålda hus följde fyra extraföreställningar. Biljetter började bli hårdvaluta och spekulationerna om hemligheten bakom framgången tog fart. Tja, hur skulle man svara? Att den nog kunde sökas i blandningen kollektivt skrivande, kompisskap, spelglädje, att våga förnya ensemblen med ”utombys” aktörer som Håkan Runevad, Lena Petersson och Björn Holmgren. Plus förstås det exotiska i att åka på slingriga vägar till en bygdegård långt in i skogen, trängas, skratta, mysa och umgås med kända och okända.
Pressen hittade Krogsered
Men hur hitta till Krogsered, denna prick på kartan med 300 invånare? Peter Wennö från kvällstidningen GT hade vissa orienteringsproblem en vinterkväll 1990: ”Vi gav oss ut på jakt efter den svenska lokalrevyns hjärta. Vi hittade åtminstone mjälten. I mörkaste Hallandsskogen. En varm bygdegård med kaffe, ordvitsar och elaka kupletter. Krogsered. Smaka på namnet. Försök placera det på en karta över Sverige. Jag har varit där, men jag vet fortfarande inte riktigt hur jag kom dit. Eller därifrån.”
Det året hette revyn ”Minnesförlustarna”. Reporter Wennö funderade över det obegripliga att revyn drar en publik som till antalet är 14 gånger större än socknens invånarantal vilket bara några år senare ökade till 40 gånger bygdens befolkning. Magnus Wernersson berättade att det kom biljettbeställningar från 12 riktnummerområden, att gårdsplanen hos biljett-försäljerskan Solvy Severinsson blockerades av bilar när folk inte kom fram på telefon, och att det börjat rulla bussar ända från Göteborg.
Vid toaletterna rådde trängande nödläge. Reporter Wennö fick nya problem:
”Toaletten är upptagen och vi är några gubbar som tar saken i egna händer och kliver tre steg ut i granskogen för att lätta på trycket. Stjärnorna gnistrar och glimma. Fasen vet om det ändå inte är lokalrevyns hjärta vi snubblat över.”
Revy i rampljuset
Revyn har belönats med Hallands landstings och Hallands Nyheters kulturpris och av oraklet Uno Myggan Ericsson utnämnts till landets bästa lokalrevy. Som kvitto på detta vann den Revy-SM 1993 med numret ”Årskavalkad -92.” (SM-titlar har det även blivit med Falkenbergsrevyn 1999 och 2002). Recensionerna var fyllda av idel muntra tillrop och delar av revyn visades också på TV. Efter det var det inte så märkligt att biljetterna till 49 föreställningar av 1994 års revy såldes slut på nästan en dag. Publiktrycket ökade; det stod alltmera klart att bygdegården inte längre räckte till, att alternativen inför framtiden stod mellan att bygga ut, lägga ner eller flytta till lokal med större scen- och publikkapacitet.
Så bygdegården byggdes ut med 100 till 240 platser, men vad hjälpte det? Verkligheten gjorde sig påmind, och 1997 var det färdigspelat i Krogsered. Efter 15 år ”i mörka skogen” blev det Falkenberg, där man nu är inne på tionde jubileumssäsongen.
Kvarts miljon i publiken
Den lilla revyn från Hallands mörka inland har vuxit till en glittrande show, till en framgångssaga utan motstycke i svensk revyhistoria. Publiken, totalt runt 250 000, varav 50 000 i Krogsered, har under åren gottat sig åt drygt 500 revynummer. Vi talar om 25 år, år som satt Falkenberg på nöjeskartan och Krogsered på den geografiska. Vem kunde tro detta den där kalla vinterkvällen för 25 år sedan?
TORSTEN ANDERSSON